Mitt mående dom senaste dagarna har verkligen gått upp & neråt. Kännt mig...Ja riktigt irriterad på småsaker som jag inte annars skulle, men även haft ångan uppe & städat lite i lägenheten, men ibland känns det inte som om någon förstått mig alls. Jag berättar för folk & dom säger att dom förstår, men ändå är det så tydligt att dom gör ju inte det. Även fått reda på att folk snackat skit om mig, fast dom säger att det är välment. Då snackar man inte skit om folk. Ja, ni vet vilka ni är själva utan att jag säger vilka ni är här. Detta har jag har blivit riktigt irriterad på!!Ja sedan se ner på en för att man är en drömmare om livet, men utan drömmar i livet skulle inget fantastiskt ha skapats någonsin & vi alla hade fortfarande varit i stenåldern om ens det. Så ni som ser det som något negativt kan ju se dra något gammalt över er.
Alltså hur kan jag känna mig så himla ensam & oförstådd fast man har hur mycket människor omkring sig både i det verkliga livet runt omkring, men även på nätet & mobilen m.m. Ändå känns det som om ingen förstår en & jag känner mig så ensam.
Jag försöker på alla sätt att se skönheten runt omkring mig, även skapa ren skönhet & jag har ett hjärta av guld. Varför är det då ingen som ser det??
Den människa som besitter den största inre skönheten, är också den som ser mest skönhet i världen omkring sig.
Jag känner igen mig och förstår hur du känner det. Jag tror att känslan av ensamhet ofta dyker upp när man inte är nöjd med sig själv, så känner jag det ialla fall. Jag förstår inte mig själv riktigt, därför kan inte andra förstå, och jag känner mig ensam.
SvaraRaderaEller om jag är uttråkad. Då känner jag mig ofta ensam och utanför. Fast det egentligen inte är sant, det är bara negativiteten som tar över.
Desto mer man bryr sig om andra, istället för att fokusera på sig själv, ju mer förståelse för man för andra OCH SIG SJÄLV.
När jag känner såhär, hjälper det mig mycket att läsa texter ur ett buddhistiskt perspektiv:
"Loneliness is a choice. It comes when we choose a narrow perspective of the larger picture.
It comes when we forget to apply our whole mind toward each moment of our lives. Wandering like this, we become detached, bored or lonely.
But mindfulness releases attachment. Attention ends boredom. And insight dispels loneliness. What remains is only a sense of connection with all things – a connection founded on love and intimacy.
We can experience this same connection while alone as serenity and meditation. Solitude is its grounding, and companionship is its expression.
We experience this same connection with all beings whether we are alone or not."
Många kramar till dig!
Det var trevligt att få höra din ord. Det gör faktiskt att jag inte känner mig helt ensam där ute med mina tankar.
SvaraRaderaKramar tillbaka.