Novell: Förförelse av en äldre kvinna.

Jag Sebastian Bergstrand, en brunhårig, smal, 26 årig kille, bor i Stockholm på Södermalm och försöker att leva på mitt skrivande.

Väckarklockan ringer, den dånar i mitt huvud som det dånar i ett stålverk. Jag öppnar mina ögon kletiga av John Blund sand. Sommarsolen lyser in genom fönstret och nuddar golvet. Dagen har börjat som vanligt ensam i min smala 90 cm säng, min lilla säng i det stora tomma tummet. Ett rum med bara en säng, en liten pinnstol, ett gammalt slitet skrivbord som även är mitt nattduksbord, en värmeljuslykta, min skrivmaskin, en liten bordslampa, men ingen i taket utan där hänger sladden fritt i takrosetten, ett slitet gammalt skåp som funkar som min garderob, en full papperskorg, en halvdöd Benjaminfikus där de flesta bladen ligger på mitt dammiga trägolvet tillsammans med resterna av mina hopskrynklade papper i mina försök till att skriva något. Sur filmjölksvita väggar i hela lägenheten utom i badrummet och över köksbänken där väggarna domineras av ett brunmönstrat, fult 50- tals kakel.

Jag tar mig in i köket för att slå på kaffekokaren, en sliten gammal perkulator, den bubblar och låter högt. Vattenkranen håller inte tät utan det är konstant några små droppar som rinner igenom och slår hårt emot diskhons botten. Väggklockan tickar och det känns som om allt bara låter och dånar så mycket. Jag tar en kaffekopp ur diskstället fyller på lite kaffe och går in i vardagsrummet där det känns ännu mer ödsligt och rymligt. Ett stort rum med en grå, sliten soffa, en liten dammig kristallkrona i taket jag fått efter min avlidna mormor, ganska många högar av gamla böcker och tidningar efter en vägg, en stor abstrakt målad tavla i färgerna svart, vitt och rött, en tavla jag fått av min konstnärsvän Jonas Wesström, en oerhört skicklig och noggrann, men väldigt komplicerad konstnär. Den tavlan är det enda jag har som är av någon starkare färg i mitt hem. Sedan står det några små värmeljuslyktor på ett brunt slitet köksbord jag hittade i en kontainer, jag sågat av bena på så det vart ett lågt soffbord och en liten tv på en liten stålrullvagn jag köpte på Myrorna för en femtilapp. Jag går fram till fönstret för att kolla ner på gatan som vanligt när jag dricker mitt morgonkaffe. Jag tittar ner på gatan där det ligger ett litet Café i ena hörnet av korsningen som heter Angel Cofféebar. Brevid den en Tobaksaffär där ägaren är den trevliga, arabiska och lite svårförstådda fembarnspappan Amid, han försöker verkligen att passa in i det svenska samhället och försöker att göra alla glada när man besöker hans tobaksbutik, personligen tycker jag att han är lite för glad. En liten bit längre upp på gatan ligger en Antikaffär, Lindgrens Antikviteter där ägaren är en pompös och fisförnäm rikemanskärring, ännu lite längre upp ligger Greta's Hårsalong, där ägaren är en pratglad tant som alltid snackar en massa goja med sina kunder. Hon är kvarterets skvallertant och bara en pyttenliten till bit upp ligger en tom lokal med igensatta fönster på insidan med papper, men vad? Den är inte tom längre, det står en rödhårig kvinna som plockar med blommor och det står en skylt på fönstret med texten Ophelia's Blommor.
Vem är denna mystiska kvinna, vem? Är hon den Ophelia som det står på skylten?

Från att tidigare bara ha haft svarta pyjamasbyxor och en grå t-shirt på mig kände jag att jag behövde klä på mig och gå ut, jag var nyfiken på blombutiken eller snarare sagt ännu mer på den vackra kvinnan med det långa och svallande röda håret. Blå Vintage Jeans, svarta strumpor, en vit V-ringad t-shirt och mina svarta skinnskor blev det att sätta på sig. Väl ute på gatan ser jag henne inte först, men då kommer hon ut ifrån butiken med ännu mer blommor som hon gjort en vacker uppsättning utanför affären av. Där står hon med solen som glänser i hennes hår och en vacker turkos klänning. Hon tittar upp och ser mig, ler emot mig och jag blir alldeles stel i kroppen. Jag ser att hon är äldre än mig, men så oerhört vacker med sina gröna ögon, kopparröda, långa och vågiga hår. Jag vänder mig om och går tillbaka, svänger in på Amid's tobaksbutik.

- Hellå, vännen min! Hur är det med dig? Det var ett tag sedan du var här! Vad ska du ha, vännen?
- Hej, bra! säger jag, men får inte fram så mycket mer. Tar en Aftonbladet och ett paket med Menthol halstabletter och betalar för mig, snabbt innan Amid hinner säga nåt glatt och chickt igen. Väl ute på gatan igen så tittar jag uppåt gatan emot blomaffären, men ser henne inte längre, jag antar att hon gått in i butiken. Jag bestämmer mig för att gå upp till lägenheten igen och försöka att fortsätta att skriva lite.

"Som ett vacker höstlöv vinnade i vinden rör sig ditt hår, solens strålar tränger igenom, speglar och glänser som koppar i solen. Ögon som färgade av ädelstenen 'Peridot' vackert, skimrande gröna. En hand som skapad för att föda skönhet och välbehag med blommor i alla dess olika färger. En vackert turkos sommarklänning som avslöjar din kvinnliga siluett, en fyllig och välformad kropp med yppiga bröst."

Det hade gått tre dagar och jag kunde inte sluta att tänka på henne där jag satt med min kaffekopp och min gamla mossgröna skrivmaskin vid mitt slitna skrivbord i sovrummet och skrev om hennes kvinnliga och eldiga skönhet. Jag tittade som vanligt varje morgon ut genom vardagsrumsfönstret när jag drack mitt morgonkaffe, men nu så tittade jag alltid åt hennes håll först, där hon ställde ut sina vackra blomarrangemang, men som inte ens var i närheten av hennes skönhet.

Jag har tagit mig en promenad i parken som ligger alldeles i närheten av mitt hem. Det brukar ofta vara några gamla och harmlösa alkisar som sitter på en parkbänk inne i parken och visst är de där denna dag som många gånger innan, men idag var det även en ganska ung kille i nedre 20 årsåldern med sin hund som springer lös, en liten Jack Russel terrier som apporterade en sliten gul tennisboll. Där fanns även två kvinnor, mammor gående med sina barnvagnar och pratande om barn, familj och husliga problem, nu när dom fått barn. Som det låter så är det deras första barn. En man i en marinblå kostym skyndar på i en ilande fart igenom parken, med portföljen i ena handen och pratande i sitt mobilheadset. Han verkar väldigt stressad, jag antar att han ska till tunnelbanan för att åka till sitt jobb, säkert ett väldigt stressande jobb där han sitter instängd på ett kontor och pratar i telefonen hela dagarna. Förstår inte hur människor orkar låta sin vardag vara så. När jag går där genom parken kommer det en annan ung kille i yngre 20 årsåldern som går fram till killen med hunden, kramar om honom och ger honom en kyss. Det är helt för mig okej då jag har kompisar som är homosexuella, så länge som ingen vill försöka att få mig till att vara det.

När jag är på väg tillbaka från parken kommer jag förbi Ophelia's Blommor och bestämmer mig för att gå in och titta lite. Det är oerhört vackert och en lugn känsla i butiken. Jag ser ingen först, men ropar lite diskret...

- Hallå, är det någon här?
- Hej, jag är på lagret, jag kommer strax!
- Okej! Där går jag runt lite och kollar på alla vackra blommor, när hon plötsligt står där, denna vackra, mystiska och rödhåriga kvinna.
- Hej! Är det något speciellt du letar efter?
- Nej, jag tittar bara lite!
- Okej! ...Men, visst var det du som var här precis utanför för några dagar sedan?
- Jo, jo det var jag! Jag bor bara en liten bit ner på gatan här. Kan inte fatta att hon påpekar och minns det, då måste ju hon ha lagt märke till mig precis som jag lagt märke till henne. Hon har ett så otroligt vackert och bländade léende, en kvinna jag skulle gissa på är i yngre 40 årsåldern, en kvinna i sina bästa år. Dörrklockan klingar och det kommer in en äldre dam med vällagt hår som ville köpa en bukett rosa rosor till sin väninna som fyller 78 år idag. Hon pratar på och säger att hon ska på en liten bjudning hemma hos sin väninna på Östermalm i hennes fina sekelskiftesvåning. Så fint så! Verkar vara en dam som bara bryr sig om pengar och status, men jag tänker inte mer på det då mina ögon bländas av den vackra kvinnan med det röda håret. När den äldre damen gått frågar jag...

- Heter du Ophelia som det står på skylten utanför butiken?
- Nej, jag heter Ann-Christine, butiken är döpt efter min vackra dotter, hennes namn är Ophelia. Vi är nyinflyttade i området och bodde tidigare i Västerås.
- Har du alltid sysslat med blommor?
- Nej, jag jobbade tidigare som ekonom på en advokatbyrå, men jag kände inte att det var något för mig, jag har alltid gillat naturen och blommornas skönhet, så jag tog en intensivutbildning till att bli Florist och kände att jag ville ha en nystart, så vi flyttade hit till Stockholm. Vad jobbar du med?
- Öh, jag! Jag försöker skriva!
- Skriva?
- Ja, jag skriver poesi, tidningsartiklar och försöker mig på att skriva en bok. Jag heter förresten Sebastian.
- Trevligt att göra din bekantskap, Sebastian! Åhh...poesi, jag älskar poesi och vad är det för bok du skriver?
- Det vet jag inte riktigt än, jag skriver en del om mitt liv, men mest är det en fiction bok.
- Intressant! Hittar du något du gillar?
- Ja, svarar jag med ett léende på läpparna. Flackar med blicken. Jo, jag köper dom här flerfärgade tulpanerna, säger jag utan att tänka på vad jag sagt!
- Ska jag slå in de? Vill du ha något kort till, till en flicka kanske?
- Eeeehhh...Nej jag köper de till mig själv.
- Okej! Då blir det 65 kronor.
Jag famlar efter plånboken och ser att jag bara har 60 kronor löst.
- Du tar inte kort?
- Nej, jag har inte kopplat in den än, men det gör inget du får dom för 60 kr.
- Tack! Jag kan inte mer än le emot henne och är glad att jag gick in i butiken. Jag ska ta och gå nu, måste fortsätta skriva!
- Det var trevligt att du tittade in. Vi syns säkert igen!
- Ja, självklart! "Oj vad hade jag sagt?" Jag tar tulpanbuketten och går ut genom dörren. Väl utanför dörren kan jag inte fatta att jag hade pratat med henne och att hon var så oerhört vacker och vänlig. Väl hemma letar jag på en gammal vas, ännu en sak jag ärvt efter min döda mormor, fyller den med vatten och ställer blommorna på vardagsrumsbordet. Jag sätter mig ner i soffan och sätter på tv:n. Det första jag ser är ett något musikrelaterat program på 1;an, men trycker om till 3:an där det visar sig att dom visar Hell's Kitchen, med Gordon Ramsay. Jag vet inte vad det är, men jag gillar det programmet, han är så rå och ofin i kanten, när han skäller ut de patetiska människorna som har mage att kalla sig för kockar, men det fungerar verkligen och det syns att folk blir bättre av hur han behandlar dem. Äsch nu nog om det!

Jag sätter mig vid min gamla mossgröna skrivmaskin och forsätter att skriva på min bok "Mardrömsnätter"

"...plötsligt! Jag vaknar upp i sängen, sjöblöt av svett och känner mig helt kall i kroppen. Den otäckaste och mörkaste av drömmar har genomborrat mitt inre inatt, gjort mig rädd för mörkret och för att sova om natten. En viss närvaro och kyla av ett ting som inte borde finnas här, tynger mig med oro, så orolig att jag har svårt att sova om natten och rädd att när jag somnat att jag aldrig ska få vakna upp igen, att aldrig få se dagens ljus igen när jag slutit mina ögon för natten. Jag måste kliva upp, göra nåt för att inte visa att jag är rädd, rädd för detta otyg och ting som finns här i min närvaro."

Nej, nu måste jag sova. Släcker skrivbordslampan, kryper ner i sängen och lägger huvudet på min knöliga kudde. Jag tänker, jag tänker på henne, den vackra kvinnan med det långa, vågiga och kopparröda håret och somnar med henne djupt i mina tankar. Jag drömmer att hon ser mig, att hon ser mig som den man jag är, att hon ser mig som en vänlig och...Väckarklockan ringer och dånar i mitt huvud som så många morgnar tidigare, men det bekommer mig inte lika mycket längre. Jag vaknar upp på morgonen , känner mig mycket piggare och gladare idag än vad jag har kännt mig på länge. Jag kliver upp och går in i köket, sätter på kaffekokaren och efter att ha tagit en kopp som vanligt går jag in i vardagsrummet, men det är inte som vanligt, där står ju buketten av tulpaner jag köpte igår. En vacker bukett av flerfärgade tulpaner, en färgklick i min annars så gråa och tråkiga dagar. Jag går fram till fönstret med min vita kaffekopp med det svarta kaffet. Jag tittar ut och där står hon i solskenet med sina blommor, så bländande vacker i en vit, lång bondromantiks klänning med vackra små spetsband och vit snörning över magen under hennes upplyfta och yppiga byst. Hon ser så glad ut där hon står, plockar och gör sina fina små blomuppsättningar på utsidan av affären, man ser verkligen hur mycket hon älskar att arrangera blommor, hon ser ut som om hon sköter den som om de vorre små barn. Visst ja hon har ju en dotter. Undrar hur gammal hon är?

Nej, jag är sen, jag måste klä på mig nu! Ska ju träffa Tidningsredaktören på DN- Dagens Nyheter för en jobbintervju. Tror det var ett skribentjobb på deras Kultursidor?!
Väl ute på gatan, ser jag mig hastigt om över axeln emot Ann-Christine's butik för att se om hon är utanför, men ingen är där.
Jag går ner i tunnelbanan, Zinkensdamm och tar fram mitt åkkort för att gå igenom spärrarna, först fungerar det inte. Fan, äh, men nu går det. Väl nere i tunnelbanan är det 4 minuter innan nästa tunnelbana går, så den måste precis ha gått, säkert då när jag fick krångla med det jävla kortet och spärren! Där står jag och funderar, jag hoppas väl på att jag ska få jobbet, även om jag egentligen inte vill ha det, men jag behöver ju pengarna.

Här nere på tunnelbanestationen så finns det nio personer. Två unga tonårstjejer med Barbiecomplex, alldeles för överblekta hår och för hårt sminkade. Dom sitter och fnittrar och pratar om att; - Åhh...jag såg Darin på Östermalm igår! -Va, gjorde du? Han e ju så söt! Så patetiskt tycker jag, men, men. Sedan är det ett par med sina två små barn som ligger i en barnvagn, kanske den idealiska familjebilden? Hmm? En muskelpumpad kille med alldeles för stark solbränna med sportväskan slängd över axeln, han är säkert på väg till gymmet för att pumpa upp sig ännu lite till för att se ut som en Belgian Blue tjur. Förstår inte vad kvinnor ser i såna killar? Mycket kropp, ingen hjärna! En tjej i min ålder ungefär, i "Bohemian stile", hon har rastaflätor i lite olika färger, hängiga och väldigt avslappnade kläder för att vara utanför sitt hem, ett par stora hörlurar som hon säkert lyssnar på sån där psykadelisk Trance musik i och sist jag, ja, jag verkar väl vara en av de mest normala här om man inte räknar barnfamiljen förståss, men på en god andra eller delad förstaplats.

Tåget kommer! Folk ska av och folk ska på, oftast känns det som en stor skock av får eller kreatur som bara ska fram och packas i trånga fållor. Folk springer, knuffas och trängs bara för att få komma in för att få en sittplats och så ska dom inte ens åka mer än en el. två stationer, kan man inte gå då eller stå i några minuter då? Folk eller snarare fä är så himla lata!

Skönt nu är jag framme, slipper stå i en bås som ett annat kreatur längre.Väl uppgången ur tunnelbanan på Kungsholmen kliver jag på en buss för att ta mig till Marieberg och Gjörwellsgatan 30 där tidningskontoret ligger. Väl inne på kontoret möts jag av gråklädd androgyn person, vet inte riktigt om det är en man eller kvinna. Jag får en massa frågor, får visa lite vad jag har skrivit tidigare och det verkar som om att jag kommer få jobbet.

- Vi tar och ringer dig i slutet av veckan.
- Tack! Jag skakar hand och går ut genom dörren.

Väl hemma på gatan där jag bor kan jag inte låta bli. Jag tar mina steg och börjar gå till blomaffären för att träffa henne, den vackraste av vackra.
Kling Klong, klingar det i dörren när jag kommer in av den lilla mässingsklocka som dörren slår emot när den går upp.

- Hej, säger en välbekant röst, det är Ann-Christine. Hon är så vackert klädd i en ljusgul och skir bomullsklänning.
- Hej!
- Gjorde blommorna sig bra där hemma?
- Jo då, dom står i en vas på mitt vardagsrumsbord.
- Hur går det med skivandet då?
- Jo det går ganska bra, tror jag. Jag var på en anställningsintervju idag för ett skribentjobb på DN's Kultursidor.
- Åhh...så intressant! Hur gick det på arbetsintervjun?
- Ja, jag tror att det gick ganska bra, jag tror att jag kommer att få jobbet!
- Men vad kul! Det är ju jätte bra!

Hon är så vacker, en skönhet, en gudinna av de ädlaste dragen.

- Jag måste gå nu! Jag ska skriva lite ett tag, sedan ska jag iväg till min kompis Jonas som bor vid Hötorget! Han ska ha en liten förfest, innan vi går ut och festar!
- Vi syns säkert snart igen!
- Det gör vi! Ha det så bra!
- Mmm...Du med!

Jag lämnar butiken och kommer hem, men väl där så har jag ingen ro att sätta mig ner då jag inte vet vad jag ska ha på mig när jag träffar Jonas och hans kompisar. Det blir till sist en svartvit randig skjorta, svart kavaj, mörkblåa jeans, svart strumpor och svart låga skinnskor! Jag går ner till Ann-Christine och fråga om det såg bra ut? Vilken blicken jag fick och en puss på kinden!

- Du ser jätte fin ut!
- Tack! Jag är chockad över att hon har gjort så!
- Kom! Hon tar min hand i sin och leder mig in bakom draperiet i affären till ett bakre rum där det fanns en liten soffa. Hon tar sakta av mig kavajen och knäpper upp knapparna i skjortan. För sin hand över min bröstkorg och mage, får mig att rysa av hennes mjuka beröring och härliga doft. Hon vänder sig om och bäddar ut soffan som visar sig vara en bäddsoffa. Sätter sig ner och drar mig till sig. Hon knäpper upp mitt svarta skärp och knapparna i jeansen. "Ohh...händer verkligen det här". Hon drar ner mina byxor, så mina vita boxershorts blottas och bulan som växer i byxorna av hennes beröring. Hon ber mig att lägga mig ner och passionerat börjar hon kyssa mig och vi börjar att älska genom natten. Hon gör saker med mig som jag aldrig har fått uppleva tidigare och jag glömmer helt bort Jonas fest. Väl på morgonen vaknar jag av att hon ligger och strycker sin hand över min bröstkorg och frågar mig...

- Har du sovit gott?
- Mmm...!
- Hur gammal är du?
- Ja, jag vet att jag är yngre än dig, men inte så ung. Jag vet att man inte ska fråga en kvinna om hennes ålder, men hur gammal är du?
- Jag är 53 år. Hur gammal är du då?
- Jag, jag är bara 26 år.
- Oj, då du är nästan lika ung som min dotter. Hon är 24 år. Men jag trodde du var äldre, du är ju så sofistikerad och vuxen. Men det gör inget, jag ville vara med dig!
- Mmm...mumlar jag tyst.

Hon reser sig ur sängen, sveper in sin kropp i en morgonrock och tittar ut genom förnstret. Det går en känsla genom rummet som känns som om hon ångrar det hon har gjort. "Ångrar hon att hon tillbringat natten med mig?"
　
Författare: Jonas Wesström